Som ni kanske kommer ihåg så gick jag sockerskola i Linköping för ett år sedan, jag var peppad till tusan och skulle minsan sluta med detta socker. Det gick bra i nästan tre månader och jag gick ner nästan 10 kilo och bara det gjorde mig glad. Sedan kom julen och dessa frestelser och jag föll tillbaka. Nu äter jag socker igen men äter sällan gluten som bröd och pasta för det tycker jag är ganska lätt att vara utan.

Jag har gått upp mina kilon och det är ju mindre kul förstås, värken i kroppen har varit skaplig eller snarare rätt bra över sommaren trots sötsaker och lite vin men när semestern var slut och det var dags att börja jobba igen har jag haft jävulskt ont. Ja jag har knappt fixat mitt jobb så nu har jag varit tvungen att få någon medicin mot smärtan och peppar peppar så börjar allt kännas bättre i kroppen och jag kanske kan fortsätta jobba mina 100%.

Jag kan fortfarande inte säga att jag skulle bli bättre eller var bättre i kroppen utan socker, det var för kort stund utan man behöver 18 månader på sig. För mig blev det alldeles för svårt att stå emot allt och dessutom jobba som kock då man måste smaka av maten. Att aldrig få smaka en kaka eller bulle, att gå bort och inte kunna äta av allt blev för mig en plåga och jag tycker inte att det är värt det även om jag kanske skulle bli bättre i min Fibromyalgi. Jag har alltid trott att om man blir sjuk gör man allt för att bli frisk, ja så enkelt var det inte.

Jag försöker ändå äta bra mat och på dessa bilder ser ni min frukost. 10%-ig Grekisk yoghurt med egengjord musli, lite bär och ett bröd med mycket nötter och inget mjöl.  Här drack jag även ett glas rödbetsjuice som ska vara bra mot inflammationer och riktigt god dessutom.

Jag har lärt mig att stress ökar mitt onda och även oro så jag försöker att tänka på det men det är inte heller så lätt. Mitt liv som särbo är inte heller så enkelt och det blir en del trassel oss emellan även där, ja hur länge ska man försöka. Vi kanske helt enkelt inte passar för varandra fast vi tycker om varandra.

Vill jag verkligen leva som särbo, det var inte så roligt som jag tänkt mig....ni hör, jag är fortfarande denna oroliga själ som inte riktigt kan hitta lugnet här och nu fast jag nu är 51 år....suck.

 

Nu ska jag gå ut i regnrusket med min hund, på återseense.

Puss och kram