När tårarna kommer!
Tulpaner....
Ikväll brast det ordentligt, tårarna rinner och jag gråter förtvivlat.
Jag gråter för min son som fyller 28 år idag, vi har inte haft någon kontakt på fyra år och jag försöker acceptera detta med nu över jul och idag på hans födelsedag är det jobbigare än vanligt.
Dessutom åkte min andra son iväg till Asien med sin fickvän och blir borta i en månad. Jag känner mig så ensam men jag vet att barnen är vuxna och inte kan finnas hos mig hela tiden.
Jag vet att sitta här och tycka synd om sig själv inte är det bästa men nu vill jag verkligen det, inte blir det bättre när cancergalan är på tv:n och man får se dessa människor som kämpar mot sin cancer.
Tänker på mig själv som nyss fått veta att mina cellförändring blev borttagna helt efter min lilla operation för en månad sedan, jag hade grava cellförändringar men de fick bort allt och jag kommer bli kallad om ca fem månader igen. Detta är andra gången jag får detta och chansen att det blir igen är stor har läkaren sagt men har vi detta under uppsikt och att jag går på mina kontroller så ska det inte vara någon fara. Nästa gång opererar man bort hela livmodern.
Leifa dyker också upp i mitt huvud ikväll och jag är så ledsen ja nästan arg att han lämnade oss och framförallt min mamma. Det gör mig så ont att se min mamma må så dåligt av att han inte finns längre, hon är så ensam och de hade så mycket planerat med flera inbokade resor.
Jag gråter även för att mitt sockermonster tagit över mig igen, efter denna jul så blev det att jag åt en del av detta knark och det tog inte lång tid förrän jag ville ha mer och mer.
Min kropp och min själ mår så mycket sämre men ändå kan jag inte sluta.
Därmed tycker jag då att jag är så dålig och misslyckad över att jag är tillbaka på ruta ett och jag blir stressad och då vill jag ha ännu mera socker.
Jag tillåter mig att gråta idag och förhoppningsvis känns det bättre i morgon, ja ska ta mig upp igen och jag tror att jag gör det för jag brukar det.
Ni vet att jag mår bättre av att få skriva av mig.
Kram alla fina och STORT GRATTIS Robin på din födeledag, herregud vad tiden går. Jag minns när du föddes för tjugoåtta år sedan, det var den underbaraste och finaste dagen i mitt liv ♥♥♥
Önskar även Andreas och Sara en underbar resa tillsammans ♥♥♥
Kram
Anonym sa:
❤️
