Saknaden av sin son!
Älskade blomma....älskade son....
Det är väl snart tre år sedan jag lämnade Skåneland och flyttade hem till hemstaden igen, ja tiden går fort och jag har tappat räkningen.
Min son och några till hjälpte mig att flytta.
Min son och jag kramades om när flyttlasset skulle gå och lovade varandra att höras och träffas framöver.
Jag ringde och vi pratade lite, han har aldrig varit så pratsam av sig men alla är vi olika och man får acceptera allas olikheter.
Över julen skulle han åka till Mexico och som mamma var jag lite orolig som vanligt men han lovade att höra av sig när han kom hem och berätta hur han haft det. Fick ett sms på julafton att han låg på stranden och hade det skönt.
Sedan kom han hem men han hörde aldrig av sig, jag ringde och jag skrev men inget svar.
En dag kom ett svar "Jag vill inte att du hör av dig mera till mig"
Mitt hjärta brast...varför men jag fick aldrig något svar.
Varje dag dessa år tänker jag på honom, jag skriver för att säga hur mycket jag älskar och saknar honom men får forfarande inget svar. Många säger acceptera och lämna honom ifred men hur ska man kunna lämna och glömma sin son.
Jag är inte hel utan honom, jag vill ha honom i mitt liv och inte vet jag att jag sårat honom så mycket så att han vill att jag försvinner ur hans liv. Visst är han känslig precis som sin mor, en jättefin kille med hjärtat på rätt ställe och jag älskar honom så.
För en tid sedan läste en vän något han skrivit på FB, mig har han blockerat. Han mådde visst inte så bra.
Idag skrev jag igen till honom och erbjöd honom att vi hjälper varandra, att vi båda ska må bra och älska varandra som mor och son.
Jag fick ett svar....."Du hjälper ingenting. Du förvärrar bara mitt mående. Sluta kontakta mig"
Varför har det blivit såhär, jag kan inte acceptera detta och det gör så ont ont ont :(
Jag vet att jag har en öppen blogg men snälla gör inte som sist och smutskasta mig att jag är en dålig mamma, jag fixar inte det just nu och dessutom så har jag och gör allt för mina barn. Kanske inte alltid att det blir rätt men jag har gjort allt efter min förmåga.
Det har jag fått lära mig att alla föräldrar gör så gott dom kan efter sin egen förmåga och mina barn och mitt ex fanns alltid i första hand för mig.
Hur jag än tänker tillbaka och vrider fram och tillbaka så förstår jag inte, vet att han sagt någon gång att vi älskar hans bror mera men aldrig att jag tänkt eller känt så.
Dessa två grabbar är helt olika, den ena är framåt och pratar medan den andra sluter sig och vill inte prata. Försökte alltid att få en konveration men det gick aldrig så bra och då pratade den andra desto mera. Det handlade aldrig om att tycka om någon mer eller inte.
Båda har alltid varit lika starka i mitt hjärta.
Just nu när jag skriver detta så rinner tårarna och jag gråter hejdlöst.
Vad ska jag göra, finns det någon som kan ge mig råd. Hjälpa mig och inte dömma mig.
Jag vill ha honom tillbaka och jag tror att han behöver mig och sin familj också.
Han har tagit avstånd från oss alla.....och jag förstår ingenting.
Snälla älskade son om du visste vad jag saknar och älskar dig.
Vill bara att du ska komma till mig, jag får hålla om dig och allt blir som vanligt.
Vi pratar inget om vad som hänt om du inte vill, vi finns här tillsammans igen som en familj.
Jag vill, vill inte du?
Älskar dig ♥♥
Kramen
Anonym sa:
♡♡♡
Anonym sa:
Fy så tråkigt, håller tummarna att ni ska finna tillbaka till varandra. Kanske kan ditt ex hjälpa till! Styrkekramar i massor!❤️❤️❤️❤️❤️
Anonym sa:
Tror du tjänar på att respektera hans val även om det är tufft.
Jag befarar att det bara ger motsatt effekt att försöka pressa honom till något han inte är redo för.
Anonym sa:
Jag menar inte att du är en dålig mamma men vad du än känner själv så har uppenbarligen han en annan uppfattning. Något har ju fått honom att ta detta bestämda beslut trots allt.
Tror också det blir värre av att försöka krysta fram något han inte vill just nu. Att ligga på är nog ingen bra idé. Hans sanning är en annan än din, så är det ju alltid när man har en konflikt.
