Pressen jag har känt en längre tid över att inte få ett fast jobb utan att fara runt på olika ställen har nu satt sina spår. I morse brakade jag samman, gråtande och med panikångest.

Att ha ett jobb en månad, lära sig rutiner, få nya arbetskamrater som man sedan måste skilja sig ifrån, pengar som halkar efter en månad då man är timanställd, pendlingar som kostar så mycket att man får ta sina sparpengar för att sedan få en lön som är sämre än A-kassans ersättning. Alernativt ta bussen men upptäcker att man inte skulle hinna även om man sprang genom staden, ja så finns det alternativt pendeln och då får jag kliva upp 04.00 för att hinna. Ska man inte som vikarie också ha ett fungerande jobb som man mår bra av, ska man bli sjuk av att vara arbetslös??

Inte heller på många ställen så känner man sig särkilt välkommen, man får göra skitjobben, ingen frågar oss om något som rör arbetet, inte heller får man öppna munnen och säga något för då är man obekväm. Man får heller inte utnyttja friskvårdspengen, behöver inte vi heller träna och hålla oss friska som åker runt hela tiden. Kanske att vi behöver det mera. Inte en liten julklapp.....är vi inget värda :(

Att ha jobbat som chef/arbetsledare ett par år och sedan gå in som vikarie är jättejobbigt, jag har suttit på utbildningar och lärt min personal saker som är jätteviktiga i kök och kommer man då till ett ställe där det inte fungerar som jag lärt mig är inte så lätt. Ska man och måste man tiga och vara tyst som vikarie. Jag tycker att vi gör ett lika bra jobb som en anställd och det har alltid varit viktigt för mig att ta väl hand om vikarier.

Jag har aldrig behandlat vikarier sämre under mina år och jag har peppat dem och sagt att de gör ett bra jobb.

 

Nu vet jag inte om jag någonsin kan jobba mera, kroppen är slut, hjärta och själ värker.

Allt jag önskar mig är ett fungerande jobb där jag kan få vara den jag är, släppa fram min kreaktivitet, må bra, brinna för mitt jobb, vara glad och bara älska livet.

Ska det vara så svårt, här finns en person som kan ge allt bara ni ger mig en chans. Låt mig inte stå bakom och se på och säg inte det kan vikarien göra. Jag är också en människa och jag har jobbat hela mitt liv men råkade säga upp mig från ett jobb i Skåneland efter en skilsmässa och ville hem till familj och vänner. Ska jag behöva ångra detta???

Visst att jag är lite känslig men hur mycket ska man tåla och orka med?

Och vilka hemska regler ska a-kassan verkligen ha, jobbar jag mindre än 35 timmar i veckan får jag straffas för det, alltså bättre att säga ifrån, konstigt för visst är det väl bättre att jobba?

Man har pressen på sig hela tiden, undrar om dom förstår det?

Ja nu har jag fått skriva av mig lite, om det känns bättre, ja faktiskt :)

 

Kram alla fina